Page images
PDF
EPUB

2.Her. 27

SVENSKA SIGILLER

FRÅN

MEDELTIDEN.

UTGIFNA

AF

BROR EMIL HILDEBRAND.

FÖRSTA BANDET.

STOCKHOLM, 1862 OCH 1867.

KONGL. WITTERHETS HISTORIE OCH ANTIQVITETS AKADEMIENS FÖRLAG.

IWAR HÆGGSTRÖMS BOKTRYCKERI.

134 D

BIBLIOTHECA

REGLA

MONACENSIS.

STOCKHOLM, 1862. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE.

De upplysningar våra urkunder från medeltiden, samlade och utgifna i Svenskt Diplomatarium,

erbjuda historieforskaren, kunna icke anses fullständiga, förr än de vid originaldokumenterna fästade sigillerne blifvit i trogna afbildningar allmängjorda. Dessa äro af stor vigt, icke blott för pröfningen af dokumenternas äkthet, utan äfven för lösningen af mången historisk tvistefråga.. Framför allt erbjuda sigillerne rika och tillförlitliga materialier åt den, som söker kunskap om enskilda i vår historia framstående personer och deras slägtförbindelser, hvilka, särdeles under medeltiden, mäktigt inverkat på Sveriges och Svenska folkets öden.

Men våra medeltidssigiller hafva derjemte ett sjelfständigt värde såsom upplysande fornlemningar från ett af de vigtigaste tidsrummen i kyrkans, samhällsbildningens, konstens och allmänna kulturens historia inom fäderneslandet, så mycket högre att skatta, som dessa fornlemningars ålder kan, i de flesta fall, med full visshet bestämmas. Ordnade i lämpliga serier, med iakttagande af kronologisk följd, låta de oss steg för steg följa konstens och smakens utbildning och vexlingar. Vi finna der, för olika tider, åskådliga och tillförlitliga framställningar af konungamaktens och andra myndigheters insignier, af chevaleriets prakt och i allmänhet af drägter, vapen och rustningar, af ornamenter och architektur, af kristendomens symboler och uppfattningen af dess lärosatser. Till heraldikens studium lemna våra sigiller vigtiga bidrag, hittills okända eller föga begagnade af de män, som åt denna vetenskapsgren egnat sina forskningar. Särskildt blifva dessa iakttagelser i kulturhistoriskt afseende upplysande, om man jemför samtida sigillarbeten från andra länder. Att vårt fädernesland icke förlorar på en sådan jemförelse, måste hvarje fördomsfri kännare medgifva. Mången torde ock på grund af en sådan granskning finna sig föranlåten att frångå eller åtminstone i betydlig mån begränsa den af gammalt inpräglade föreställningen om medeltidens barbari. De vexlingar i kultur och konst våra sigiller antyda, stå naturligtvis i sammanhang med allmänna förhållanden inom kyrkan och de öfriga Europeiska samhällena; men härvid företer sig likväl åtskilligt för vårt land egendomligt, hvars förklaring är att söka i vår historia. Man kan derför med skäl påstå, att våra sigillers beskaffenhet, till en viss grad, angifver skiftningarne äfven i landets och folkets ekonomiska och politiska tillstånd under olika perioder af medeltiden. Det skulle vara för tidigt att här söka anföra bevisen för detta påstående. Om det arbete, hvars början med detta häfte framlägges, kommer att fullständigt utföras, torde dessa bevis falla en hvar i ögonen.

Bruket af sigiller inkom hos oss med kristendomen, dock icke förr än den nya läran hunnit allmännare utbreda och rotfästa sig i landet samt genomtränga eller omgestalta dess inre förhållanden. Det ligger mer än ett och ett halft århundrade mellan Olof Skötkonungs dop och den tid, då våra första sigiller visa sig. Väl är det möjligt att sådana något tidigare varit hos oss begagnade, fastän de icke blifvit åt efterverlden bevarade; men de inhemska dokumenter vi ega i behåll från 12:te århundradet, bära så tydligt vitne om en nybörjande kultur, att man icke är berättigad att synnerligen långt, utöfver hvad vi med visshet känna, tillbakaflytta den tidpunkt, då bruket af skriftliga dokumenter och följaktligen äfven af sigiller kan anses hos oss hafva tagit sin början.

Vårt äldsta inhemska originalbref (Sv. Dipl. N. 51) saknar datering; men då det är utfärdadt af Stephan, Sveriges förste Ärkebiskop, i närvaro af Konung Carl Sverkersson, måste det tillhöra åren 1164-1167. Endast Konungens och Ärkebiskopens sigill hafva varit undersatta, ehuru många förnämliga personer, både prester och lekmän, anföras jemte Konungen som vitnen. Under återstående delen af 12:te århundradet förekomma hos oss inhemska bref och sigill endast af statens och kyrkans högsta styresmän, Konungar och Ärkebiskopar. Först vid seklets slut träffas tvenne odaterade dokumenter utgifna af Konungens närmaste man Jarlen (Birger Bengtsson, † 1202), det ena med bibehållet sigill. *) Från början af följande seklet (1216-1220) förekomma bref utgifna och beseglade af Svenska Biskopar. Enskilda personer afgjorde förmodligen ännu, såsom förut, sina angelägenheter genom muntliga aftal i thingsmenighetens eller andra vitnens närvaro, utan stadfästelse af bref och sigill. År 1219, således ett halft århundrade senare än vårt äldsta inhemska originaldokument, förekommer första gången ett bref (Sv. Dipl. N. 182)**) utgifvet af enskilda lekmän, hvilkas underhängda sigiller äfven finnas qvar. Dylika sigiller omtalas icke i någon äldre handling. Under loppet af 13:de århundradet, och särdeles under dess senare hälft, blef bruket af sigill småningom mera allmänt. På ett odateradt dokument frân 1216-1220 (Sv. Dipl. N. 164) träffas första gången ett abbotssigill. Kapitelssigill (för Upsala) omnämnes i ett bref af år 1253 (Sv. Dipl. N. 414); men först från år 1259 ega vi ett sådant sigill i behåll (för Kapitlet i Skara). Enskilda prester, och till en början endast kapitelsledamöter, hafva först i senare hälften af 13:de århundradet börjat begagna sigill, så vidt man får sluta efter de dokumenter, som blifvit till vår tid bevarade. Det äldsta bref, der ett sådant sigill förekommer, är af år 1257 ***) (Sv. Dipl. N. 442). År 1250, eller måhända redan år 1237 (Jfr anm. vid sigillbeskrifningen, 3:dje Serien, N. 10), hafva Svenska qvinnor begagnat sigill. Först år 1281 (Sv. Dipl. N. 727) omnämnes i dokumenterna ett stadssigill (Stockholms). Under den återstående delen af 13:de århundradet ega vi sådana sigiller endast för Söderköping (1293), Stockholm (1296) och Linköping (1300), hvilka, då de äro alltför fâtaliga att fylla en planch, först i nästa häfte komma att intagas i sammanhang med andra dylika från det följande seklet. Ännu senare förekomma enskilda borgares samt landskaps, sockenmenigheters och gillens sigill.

Lika som de äldsta mynten i vårt land blifvit präglade af utländska mästare, hvilka i Olof Skötkonungs tid åtföljt de Engelska missionärerna eller efter deras anvisning blifvit införskrifna, torde mâhända äfven våra äldsta sigill hafva blifvit graverade af främlingar, inkallade frân länder, der denna konst tidigare varit utöfvad, hvilket äfven beskaffenheten af dessa sigill synes bestyrka. Men vi kunna med visshet antaga att det icke dröjde länge, förr än arbeten af denna art blifvit af inhemska mästare verkställda. Talrika jordfynd från hedniska tiden hafva lemnat oss vapen och smycken, som vitna om stor handtverksskicklighet, god smak och utbildadt konstsinne hos nordens metallarbetare, hvilkas tjenst snart togs i anspråk för kristendomens och den i dess spår följande nya kulturens behof. Väl är det möjligt och äfven troligt, att en och annan Svensk man, under resor till påfliga kurian, till de heliga valfartsorterna och främmande undervisningsanstalter m. m., låtit i utlandet gravera sina sigill; men det

*) I Peringskjölds Svea och Götha Rikens Jarlar och Furstar m. m., manuscr., pag. 15, och Ättartal för Svea och Götha Konungahus, pag. 41, finnes teckning och beskrifning af ett »Hertig» Guttorms sigill, hvilket uppgifves hafva varit underhängdt Konung Knuts odaterade gåfvobref (1167-1185) för Munkarne i Wiby kloster på ett fiskebol i Elfkarleby, utfärdadt »rogatu Ducis Guthormi» (Sv. Dipl. N. 66). Denna teckning är dock apokryfisk. Peringskjöld uppgifver sjelf att sigillet varit mycket otydligt och tillägger: »hela inscriptionen kring cirkelen är bortnötter, ty hafve wij then på gissning vppfylt.» Figuren i sigillet liknar alltför mycket Birger Jarls nära hundra år yngre sigill (1 Serien, N. 16). Det ena exemplaret vi ega i behåll af detta Birger Jarls sigill har varit lösryckt och finnes nu endast fastknutet vid brefvet (Sv. Dipl. N. 843). Möjligtvis har detta lösa sigill, eller ett annat dylikt, i Peringskjölds tid varit fastknutet vid ofvannämnda Konung Knuts bref, der en tom sigillremsa finnes. Denna remsa är dock af ovanlig beskaffenhet samt på ett besynnerligt och alldeles eget sätt fastsatt och gifver således anledning misstänka att något falsarium egt rum.

**) Detta dokument hänföres i Sv. Diplomatarium med frågtecken till år 1219. Att det blifvit utgifvet på Konung Johans kröningsdag och således bestämdt tillhör detta år, intygas dock af Konungens och Biskop Carls samma dag utgifna stadfästelsebref (Sv. Dipl. N. 183). — I Sv. Diplomatarium har under N. 134 blifvit intaget ett bref af den 26 Juni 1208, utgifvet af enskilda lekmän; men granskar man originalbrefvet, så visa både stil och bläck samt sjelfva pergamentet att detta dokument är falskt, tillverkadt i en långt senare tid. Samma förhållande är med Lagman Knut Jonssons d. 1 Maj 1333 utgifna vidimation af detta bref. Jfr min anmärkning vid N. 2976 i Sv. Diplomatarium. Ett annat bref, intaget i Sv. Diplomatarium under år 1215 (N. 155), utgifvet af Ärkediakonen i Linköping Sigtrag, omtalar sigiller tillhöriga så väl enskilda lekmän som andliga personer af lägre rang. Men detta dokument tillhör icke år 1215 utan 1291. Jfr Sv. Dipl. N. 1034,

***) I ofvan anförda falska dokument af den 26 Juni 1208 omtalas 2:ne Kyrkoherdars sigill, hvilka ock synas hafva varit fästade på de qvarvarande toma remsorna; men dessa sigill hafva naturligtvis, ifall de icke varit af lika oärlig beskaffenhet som sjelfva brefvet, tillhört en senare tid.

vore orimligt om man på grund af dessa undantagsfall skulle vilja antaga, att den stora mängd af sigiller, vi hafva i behåll från och med början af 13:de århundradet, på detta sätt tillkommit. Vi ega dessutom, ehuru från något senare tid, historiska bevis att sigillgraveringen varit en inhemsk konst. Då Biskop Carl i Linköping år 1319 hade mottagit sändebud från Maria församling i Wisby, för biläggande af en uppkommen tvist, och yttrat sin förtrytelse att en af de underhandlare man skickat icke var försedd med eget sigill, erbjöd sig denne att genast resa till Skeninge för att der låta gravera ett sådant (Sv. Dipl. N. 2211). När arbeten af denna art utfördes i Skeninge, kan man med skäl förmoda att sigillgravörer funnits äfven i andra lika eller mera betydande städer inom vårt land.

Sigillerne graverades i metallplattar af koppar eller bronz, stundom äfven af silfver, på baksidan försedda med en uppstående tunn rygg, att begagna som handtag, för att kunna fasthålla stampen, medan den påtrycktes, och sedan lösgöra den från vaxet. Vanligen var denna rygg försedd med ett hål, för anbringandet af en rem eller ett snöre, stundom äfven med ledgång, för att kunna nedvikas och sålunda taga mindre rum. Någon gång finner man handtaget konstmessigt utarbetadt i form af en drake eller annan figur. Senare, i den mån sigillernas omfång minskades, blef äfven brukligt att stampen på baksidan försågs endast med en upprättstående tapp, hvilken begagnades som handtag; eller ock graverades sigillet i den utvidgade ändan af en kort metallstång, i hvars motsatta smalare ända någon gång äfven ristades ett mindre sekret. Efter hand uppkom bruket att skära sigillet i platten på en fingerring af bronz eller ädel metall. Man har äfven exempel att praktälskande personer som sigill begagnat en antik kamé, infattad i en metallram, på hvilken egarens namn och titel varit inristade.

Plattans eller stampens form var i äldre tid olika för personer af olika samhällsställning. Konungars och fürstliga personers sigiller voro, med få undantag, runda. De andligas sigill hade vanligtvis spetsigt oval form, grundande sig på den mystiska fiskformen eller den s. k. vesica piscis, hvilken hade en symbolisk betydelse, syftande på Frälsarens namn. Man hade nemligen funnit att begynnelsebokstafverne till den kristna bekannelsens lösen: Ἰησοῦς Χριστὸς Θεοῦ Υἱὸς Σωτήρ sammanlagda gifva ordet IXOY, fiskens Grekiska benämning. För mindre andliga sekret begagnades dock stundom, redan i äldre tid, lika som för kapitelssigillen, den runda formen. Åt frälsemännens sigill gaf man i början icke sällan formen af en trekantig sköld, med de öfra hörnen spetsiga eller afrundade. Någon gång gjordes de fyrkantiga med afrundade hörn eller sexkantiga. Men småningom blef den mera ändamålsenliga runda formen den allmännaste, icke blott för lekmännens, utan längre fram äfven för de andligas sigill.

Äfven i afseende på sigillernas innehåll råder, under medeltiden, mycken omvexling, hvari man dock finner att vissa hufvudregler blifvit iakttagna. I de större kongliga sigillen från äldre tid ses vanligen Konungen afbildad, sittande på sin thron, med konungamaktens symboler, kronan, spiran och riksgloben, eller ock i krigarerustning till häst, således framställd i dess dubbla kall som landets högste styresman och försvarare. Först under Albrekt uppkom den sedermera bibehållna seden att i Konungens sigill insätta riksvapnet. De tre kronorna förekomma likväl redan i ett af Konung Magnus Ladulas's sigill; men äro der anbragta icke i skölden, utan som prydnad omkring Konungens slägtvapen. Andra personer af kongliga familjen, lika. som en eller annan förnämligare privatman, hafva låtit afbilda sig till häst i full rustning, stundom med all den prakt, som åtföljde chevaleriet. Ärkebiskopar, Biskopar samt en och annan klosterföreståndare framställas i embetsdrägt, sittande på en stol (cathedra) eller stående, antingen med krumstafven (kräklan, baculus) och en bok (bibeln) i händerna eller vanligare med stafven i ena handen och den andra upplyftad för att utdela välsignelsen. Andliga personer af lägre grader hafva i sigillen insatt sina skyddshelgon, vanligen omgifna af kyrkliga architektursirater och med sigillets egare i tillbedjande ställning, eller ock någon framställning ur bibelns historiska berättelser, någon symbol, syftande på kristendomens dogmer eller den kyrkliga gudstjensten, ett djur eller annan figur, stundom vald, likasom ofta skyddshelgonet, med särskildt afseende på egarens namn, eller helt enkelt första bokstafven i detta namn. Omskriften består någon gång af ett bibelspråk eller en bön i stället för egarens namn och titel. En och annan prestman af adlig börd har i sigillet jemväl

« PreviousContinue »