Vårt äldsta inhemska originalbref (Sv. Dipl. N. 51) saknar datering; men då det är utfärdadt af Stephan, Sveriges förste Ärkebiskop, i närvaro af Konung Carl Sverkersson, måste det tillhöra åren 1164-1167. Endast Konungens och Ärkebiskopens sigill hafva varit undersatta, ehuru många förnämliga personer, både prester och lekmän, anföras jemte Konungen som vitnen. Under återstående delen af 12:te århundradet förekomma hos oss inhemska bref och sigill endast af statens och kyrkans högsta styresmän, Konungar och Ärkebiskopar. Först vid seklets slut träffas tvenne odaterade dokumenter utgifna af Konungens närmaste man Jarlen (Birger Bengtsson, † 1202), det ena med bibehållet sigill. *) Från början af följande seklet (1216-1220) förekomma bref utgifna och beseglade af Svenska Biskopar. Enskilda personer afgjorde förmodligen ännu, såsom förut, sina angelägenheter genom muntliga aftal i thingsmenighetens eller andra vitnens närvaro, utan stadfästelse af bref och sigill. År 1219, således ett halft århundrade senare än vårt äldsta inhemska originaldokument, förekommer första gången ett bref (Sv. Dipl. N. 182)**) utgifvet af enskilda lekmän, hvilkas underhängda sigiller äfven finnas qvar. Dylika sigiller omtalas icke i någon äldre handling. Under loppet af 13:de århundradet, och särdeles under dess senare hälft, blef bruket af sigill småningom mera allmänt. På ett odateradt dokument från 1216-1220 (Sv. Dipl. N. 164) träffas första gången ett abbotssigill. Kapitelssigill (för Upsala) omnämnes i ett bref af år 1253 (Sv. Dipl. N. 414); men först från år 1259 ega vi ett sådant sigill i behåll (för Kapitlet i Skara). Enskilda prester, och till en början endast kapitelsledamöter, hafva först i senare hälften af 13:de århundradet börjat begagna sigill, så vidt man får sluta efter de dokumenter, som blifvit till vår tid bevarade. Det äldsta bref, der ett sådant sigill förekommer, är af år 1257 ***) (Sv. Dipl. N. 442). År 1250, eller måhända redan år 1237 (Jfr anm. vid sigillbeskrifningen, 3:dje Serien, N. 10), hafva Svenska qvinnor begagnat sigill. Först år 1281 (Sv. Dipl. N. 727) omnämnes i dokumenterna ett stadssigill (Stockholms). Under den återstående delen af 13:de århundradet ega vi sådana sigiller endast för Söderköping (1293), Stockholm (1296) och Linköping (1300), hvilka, då de äro alltför fåtaliga att fylla en planch, först i nästa häfte komma att intagas i sammanhang med andra dylika från det följande seklet. Ännu senare förekomma enskilda borgares samt landskaps, sockenmenigheters och gillens sigill.

Lika som de äldsta mynten i vårt land blifvit präglade af utländska mästare, hvilka i Olof Skötkonungs tid åtföljt de Engelska missionärerna eller efter deras anvisning blifvit införskrifna, torde måhända äfven våra äldsta sigill hafva blifvit graverade af främlingar, inkallade från länder, der denna konst tidigare varit utöfvad, hvilket äfven beskaffenheten af dessa sigill synes bestyrka. Men vi kunna med visshet antaga att det icke dröjde länge, förr än arbeten af denna art blifvit af inhemska mästare verkställda. Talrika jordfynd från hedniska tiden hafva lemnat oss vapen och smycken, som vitna om stor handtverksskicklighet, god smak och utbildadt konstsinne hos nordens metallarbetare, hvilkas tjenst snart togs i anspråk för kristendomens och den i dess spår följande nya kulturens behof. Väl är det möjligt och äfven troligt, att en och annan Svensk man, under resor till påfliga kurian, till de heliga valfartsorterna och främmande undervisningsanstalter m. m., låtit i utlandet gravera sina sigill; men det

*) I Peringskjölds Svea och Götha Rikens Jarlar och Furstar m. m., manuscr., pag. 15, och Ättartal för Svea och Götha Konungahus, pag. 41, finnes teckning och beskrifning af ett "Hertig» Guttorms sigill, hvilket uppgifves hafva varit underhängdt Konung Knuts odaterade gåfvobref (1167–1185) för Munkarne i Wiby kloster på ett fiskebol i Elfkarleby, utfärdadt »rogatu Ducis Guthormi» (Sv. Dipl. N. 66). Denna teckning är dock apokryfisk. Peringskjöld uppgifver sjelf att sigillet varit mycket otydligt och tillägger: »>hela inscriptionen kring cirkelen är bortnötter, ty hafve wij then på gissning vppfylt.» Figuren i sigillet liknar alltför mycket Birger Jarls nära hundra år yngre sigill (1 Serien, N. 16). Det ena exemplaret vi ega i behåll af detta Birger Jarls sigill har varit lösryckt och finnes nu endast fastknutet vid brefvet (Sv. Dipl. N. 843). Möjligtvis har detta lösa sigill, eller ett annat dylikt, i Peringskjölds tid varit fastknutet vid ofvannämnda Konung Knuts bref, der en tom sigillremsa finnes. Denna remsa är dock af ovanlig beskaffenhet samt på ett besynnerligt och alldeles eget sätt fastsatt och gifver således anledning misstänka att något falsarium egt rum.

**) Detta dokument hänföres i Sv. Diplomatarium med frågtecken till år 1219. Att det blifvit utgifvet på Konung Johans kröningsdag och således bestämdt tillhör detta år, intygas' dock af Konungens och Biskop Carls samma dag utgifna stadfästelsebref (Sv. Dipl. N. 183). — I Sv. Diplomatarium har under N. 134 blifvit intaget ett bref af den 26 Juni 1208, utgifvet af enskilda lekinän; men granskar man originalbrefvet, så visa både stil och bläck samt sjelfva pergamentet att detta dokument är falskt, tillverkadt i en långt senare tid. Samma förhållande är med Lagman Knut Jonssons d. 1 Maj 1333 utgifna vidimation af detta bref. Jfr min anmärkning vid N. 2976 i Sv. Diplomatarium. Ett annat bref, intaget i Sv. Diplomatarium under år 1215 (N. 155), utgifvet af Ärkediakonen i Linköping Sigtrag, omtalar sigiller tillhöriga så väl enskilda lekmän som andliga personer af lägre rang. Men detta dokument tillhör icke år 1215 utan 1291. Jfr Sv. Dipl. N. 1034.

***) I ofvan anförda falska dokument af den 26 Juni 1208 omtalas 2:ne Kyrkoherdars sigill, hvilka ock synas hafva varit fästade på de qvarvarande toma remsorna; men dessa sigill hafva naturligtvis, ifall de icke varit af lika oärlig beskaffenhet som sjelfva brefvet, tillhört en senare tid.

vore orimligt om man på grund af dessa undantagsfall skulle vilja antaga, att den stora mängd af sigiller, vi hafva i behåll från och med början af 13:de århundradet, på detta sätt tillkommit. Vi ega dessutom, ehuru från något senare tid, historiska bevis att sigillgraveringen varit en inhemsk konst. Då Biskop Carl i Linköping år 1319 hade mottagit sändebud från Maria församling i Wisby, för biläggande af en uppkommen tvist, och yttrat sin förtrytelse att en af de underhandlare man skickat icke var försedd med eget sigill, erbjöd sig denne att genast resa till Skeninge för att der låta gravera ett sådant (Sv. Dipl. N. 2211). När arbeten af denna art utfördes i Skeninge, kan man med skäl förmoda att sigillgravörer funnits äfven i andra lika eller mera betydande städer inom vårt land.

Sigillerne graverades i metallplattar af koppar eller bronz, stundom äfven af silfver, på baksidan försedda med en uppstående tunn rygg, att begagna som handtag, för att kunna fasthålla stampen, medan den påtrycktes, och sedan lösgöra den från vaxet. Vanligen var denna rygg försedd med ett hål, för anbringandet af en rem eller ett snöre, stundom äfven med ledgång, för att kunna nedvikas och sålunda taga mindre rum. Någon gång finner man handtaget konstmessigt utarbetadt i form af en drake eller annan figur. Senare, i den mån sigillernas omfång minskades, blef äfven brukligt att stampen på baksidan försågs endast med en upprättstående tapp, hvilken begagnades som handtag; eller ock graverades sigillet i den utvidgade ändan af en kort metallstång, i hvars motsatta smalare ända någon gång äfven ristades ett mindre sekret. Efter hand uppkom bruket att skära sigillet i platten på en fingerring af bronz eller ädel metall. Man har äfven exempel att praktälskande personer som sigill begagnat en antik kamé, infattad i en metallram, på hvilken egarens namn och titel varit inristade.

Plattans eller stampens form var i äldre tid olika för personer af olika samhällsställning. Konungars och furstliga personers sigiller voro, med få undantag, runda. De andligas sigill hade vanligtvis spetsigt oval form, grundande sig på den mystiska fiskformen eller den s. k. vesica piscis, hvilken hade en symbolisk betydelse, syftande på Frälsarens namn. Man hade nemligen funnit att begynnelsebokstafverne till den kristna bekannelsens losen: Ἰησοῦς Χριστὸς Θεοῦ ̔Υιός Σωτήρ sammanlagda gifva ordet IXOY, fiskens Grekiska benämning. För mindre andliga sekret begagnades dock stundom, redan i äldre tid, lika som för kapitelssigillen, den runda formen. Åt frälsemännens sigill gaf man i början icke sällan formen af en trekantig sköld, med de öfra hörnen spetsiga eller afrundade. Någon gång gjordes de fyrkantiga med afrundade hörn eller sexkantiga. Men småningom blef den mera ändamålsenliga runda formen den allmännaste, icke blott för lekmännens, utan längre fram äfven för de andligas sigill.

Äfven i afseende på sigillernas innehåll råder, under medeltiden, mycken omvexling, hvari man dock finner att vissa hufvudregler blifvit iakttagna. I de större kongliga sigillen från äldre tid ses vanligen Konungen afbildad, sittande på sin thron, med konungamaktens symboler, kronan, spiran och riksgloben, eller ock i krigarerustning till häst, således framställd i dess dubbla kall som landets högste styresman och försvarare. Först under Albrekt uppkom den sedermera bibehållna seden att i Konungens sigill insätta riksvapnet. De tre kronorna förekomma likväl redan i ett af Konung Magnus Ladulås's sigill; men äro der anbragta icke i skölden, utan som prydnad omkring Konungens slägtvapen. Andra personer af kongliga familjen, lika som en eller annan förnämligare privatman, hafva låtit afbilda sig till häst i full rustning, stundom med all den prakt, som åtföljde chevaleriet. Ärkebiskopar, Biskopar samt en och annan klosterföreståndare framställas i embetsdrägt, sittande på en stol (cathedra) eller stående, antingen med krumstafven (kräklan, baculus) och en bok (bibeln) i händerna eller vanligare med stafven i ena handen och den andra upplyftad för att utdela välsignelsen. Andliga personer af lägre grader hafva i sigillen insatt sina skyddshelgon, vanligen omgifna af kyrkliga architektursirater och med sigillets egare i tillbedjande ställning, eller ock någon framställning ur bibelns historiska berättelser, någon symbol, syftande på kristendomens dogmer eller den kyrkliga gudstjensten, ett djur eller annan figur, stundom vald, likasom ofta skyddshelgonet, med särskildt afseende på egarens namn, eller helt enkelt första bokstafven i detta namn. Omskriften består någon gång af ett bibelspråk eller en bön i stället för egarens namn och titel. En och annan prestman af adlig börd har i sigillet jemväl

intagit sitt slägtvapen eller nyttjat detta ensamt. Kapitlens sigill innehålla domkyrkans skyddspatron eller symboler af kyrkans maktfullkomlighet. Förnämligare lekmän förde vanligen i sigillet en sköld med egarens eller slägtens vapenbild, utförd efter tidens heraldiska regler, hvilka hos oss varit kända och iakttagna långt förr än ridderskap och frälse i egentlig mening voro i vårt land införda. I äldre tid saknas dock stundom skölden. Någon gång finner man att en person ombytt sköldemärke och således på olika tid i sina sigiller fört olika vapenbilder. I skölden äro stundom vissa delar särskildt utmärkta medelst fina streckar, rutor eller punkter, hvarmed utan tvifvel antydes att dessa partier varit med olika färger målade på den sköld, som hörde till egarens rustning; men för ingen del kunna dessa olika slag af skuggningar anses beteckna vissa bestämda färger, emedan, som hvar man vet, bruket att för detta ändamål använda punkter eller dragna linier m. m. uppkom under langt senare tid. I den mån lyxen tilltog blef det sed att öfver skölden anbringa en hjelm, utsirad med fjädervippor, fanor, horn eller andra så kallade klenoder. En och annan frälsemans sigill innehåller endast en sådan hjelm, utan vapensköld, eller till och med endast en namnbokstaf. Städerne hafva i sina sigill ett helgon, en byggnad, ett djur eller annan figur, antagen som stadens märke. Ett torn eller en borg antyder att staden varit befäst eller anlagd vid ett fäste. Enskilda personer af borgerskapet föra i sigillet ett bomärke, stundom insatt i en sköld, eller någon figur syftande på egarens handtverk. Man finner äfven i borgares sigill någon gång en sköld med heraldiska figurer, mâhända antydande egarens härstammande från någon patricisk borgarefamilj i Tysklands större städer, eller ock sjelftagen, efter exemplet af dessa yrkesbröder. Qvinnornas sigiller vitna om vacklande smak, både i afscende på form och innehåll bildade efter mönstret af så väl lekmännens som de andligas sigill, stundom upptagande fäderneslägtens eller mannens vapensköld.

Sigillernas inskrifter, innehållande egarens namn och stundom äfven titel, någon gang i nominativ, men vanligare i genitiv form, äro satta kring kanten och börja, efter medeltidens sed, merendels med ett likarmadt kors. Undantagsvis förekommer, såsom redan blifvit anmärkt, ett bibelspråk i stället för namn. I ett och annat sigill har äfven på fältet blifvit insatt ett bibelord, en bön, en namnbokstaf eller dylikt vid figurerna. Nagon gång har händt, att man i en länge begagnad sigillstamp latit ytterligare ingravera något tillägg. Ett märkligt exempel i detta afseende erbjuder Konung Magnus Ladulas's sigill (Se anm. vid N. 29 i 1:sta Serien; jfr äfven 3:dje Serien N. 117). Bokstäfverne äro i äldre tid alltid Romerska uncialer eller s. k. versaler, stundom med inblandning af en och annan bokstaf af Gotisk form. I slutet af 14:de århundradet började, i sammanhang med graveringskonstens och smakens förfall under utländskt inflytande, äfven den osköna och svårlästa Tyska minuskelskriften användas i sigillerna, och blef under följande seklet ännu mera allmän.

Förnämligare personer begagnade i äldre tid ofta dubbla sigill, d. v. s. på hufvudsigillets baksida ett anbragdt s. k. kontrasigill. Konungars och andra lekmäns kontrasigill innehålla vanligen egarens vapensköld och kallas derför stundom i omskriften »clipeus». De andlige använde merendels som kontrasigill något sigill, som de förut i en lägre tjenstegrad begagnat. Ärkebiskopar och Biskopar hafva dock vanligen för detta ändamål nyttjat ett personligt eller ett för stiftsstyresmannen allmänt embetssekret. Kontrasigillet, som i de flesta fall är mindre än hufvudsigillet, benämnes icke sällan >>Secretum» och användes stundom ensamt, när det större sigillet antingen icke hunnit blifva färdigt eller icke varit till hands. Ordet »>Secretum» förekommer dock äfven i inskriften på större sigill, omvexlande med den vanligare benämningen >>Sigillum», och kan således icke anses i allmänhet beteckna ett för något särskildt bruk bestämdt sigill. Någon gång finner man kontrasigiller utan omskrift, af mycket ringa omfang, hvilka tilläfventyrs varit graverade i platten på en fingerring eller på sigillstampens motsatta sma

lare ända.

I en tid då skrifkonsten var förbehållen högst få personer, och således egenhändig underskrift af de flesta icke skulle kunnat åstadkommas, utgjorde sigillet det enda medlet att åt ett dokument gifva laga kraft. Det är fördenskull lätt förklarligt att en hvar vid detta sitt »alter ego» fästade stor vigt och sökte åt detsamma gifva ett prydligt utseende. Man finner sålunda att många, både statens och

kyrkans män, efter hand lâtit åt sig förfärdiga nya sigill, det ena bättre arbetadt och konstrikare orneradt än det andra. Oftast föranleddes dessa ombyten af egarens förändrade samhällsställning; men icke sällan hafva personer, både i högre och lägre klasser, utan annan känd anledning än praktbegär eller smak för omvexling, skaffat sig nya, prydligare eller åtminstone större sigill. Bland många exempel, som redan i detta första häfte förekomma, må endast anföras Birger Jarls son, Hertig Bengt, hvilken begagnat icke mindre än åtta olika sigill. Denna lyx, betecknande med afseende på tidens smak och de enskilda personernas sinnesart, fortfor länge, ända till medlet af 14:de århundradet, hvarefter hogen för omvexling synes hafva blifvit mindre allmän i den mån graveringskonsten nedsjönk till smaklöst handtverksarbete. Stundom hafva särskilda sigill begagnats, särdeles af Konungarne, för att besegla olika slag af dokumenter. Bland sådana sigill må här endast anmärkas det så kallade »domsigillet» (sigillum ad causas), som af Magnus Eriksson och äfven andra Konungar sattes under räfstethingsdomar och öfriga dokumenter, dem Konungen i egenskap af lagskipningens högste vårdare utfärdat. Likväl iakttogs denna ordning icke alltid så noga, utan man begagnade det sigill, som var till hands, stundom med uttrycklig anmärkning i brefvet att ett annat sigill än det vederbörliga blifvit användt.

Sigillet aftrycktes i vax fästadt omkring det så kallade hänget. Vanligen användes ofärgadt vax, hvilket sedermera genom tidens åverkan gulnat eller blifvit mörkt. Förnämligare och praktälskande personer begagnade stundom, i synnerhet på vigtigare dokumenter, vax af röd eller grön färg. Någon gång lades på en ofärgad vaxklump ett tunnt lager af färgadt vax, hvari sigillet aftrycktes. Längre fram blef det allmänt brukligt att man gjorde en fördjupning i vaxklumpen, hvarigenom bildades en upphöjd vall eller ram, som omslöt och skyddade det i fördjupningen anbragta sigillet. Hänget bestod vanligen af en smal pergamentsremsa, dragen genom brefvets nedra kant, hvilken, för att erhålla mera styrka, merendels uppviktes dubbel; eller ock utklipptes för samma ändamål en eller flera smala remsor ur nedra brefkanten, fasthängande vid ändan. Det sednare bruket infördes hos oss af den i vår kyrkohistoria ryktbare påflige Legaten Biskop Wilhelm af Sabina och fortfor länge, men blef småningom öfvergifvet, sedan erfarenheten lärt att en sålunda utklippt remsa lättare lösrycktes än den, som blifvit dragen genom brefkanten. Till hängen användes icke sällan, särdeles på vigtigare handlingar, knippen af linne- eller silketrådar, af flera färger. Någon gång voro trådarne flätade. Högst sällan begagnades ett smalt väfdt band. Stundom har hänget blifvit deladt för anbringandet af två sigill, eller det ena sigillets hänge fästats inom hänget till ett annat sigill. Ofta finner man ett yngre bref genom sigillremsan hopfästadt med ett äldre, hvars innehåll i det yngre antingen bekräftas eller åberopas. För att skydda sigillerna, insyddes dessa stundom i kapsler af linne eller ylletyg eller ett slags groftrådigt sammet, af olika färger. Dessa tyger och de till hängen använda trådarne äro, lika som sjelfva pergamentet i brefven, i allmänhet af ypperlig beskaffenhet.

Sedan man, efter medlet af 14:de århundradet, småningom började skrifva dokumenter på papper, hvilket, ehuru tjockt och fast, naturligtvis icke egde tillräcklig styrka för anbringande af hängen i nedra kanten, uppkom bruket att trycka sigillet på dokumentets baksida eller på tomrummet nedanför skriften, hvarvid vanligen öfver vaxet lades en tunn papperslapp, på hvilken sigillet intrycktes. På slutna bref fästades sigillet öfver det hopvikta bladets sammanlagda kanter eller på ändarne af smala remsor, som omslöto brefvet och sålunda genom sigillet hopfästades, i hvilka fall detta naturligtvis gick förloradt när brefvet öpnades.

Vid sigillernas underhängande iakttogs en viss rangordning. Efter kongliga personers sigill följde Ärkebiskopens, Biskopars och högre kapitelsledamöters, derefter Riddares, Väpnares och andra stormäns, vidare lägre presters o. s. v. När de beseglande personerne icke voro af alltför mycket olika värdighet, satte brefutgifvaren vanligen sitt sigill antingen främst eller sist efter de öfrigas. Dock blef denna ordning icke alltid strängt iakttagen. Vanligen uppräknas i dokumentet de personer som beseglat detsamma; men det är i äldre tid icke sällsynt att finna flera och andra sigill underhängda än de sålunda angifna. Någon gång har en son begagnat sin faders, en enka sin aflidne mans sigill. Personer, som sjelfve icke ega sigill, anmoda andra personer eller offentliga myndigheter att genom sina

sigillers undersättande bekräfta brefvets innehåll. Äfven frånvarande personers sigill begäras eller utlofvas stundom af brefutgifvaren.

Då våra medeltidsdokumenter i slutet af 17:de och början af 18:de århundradet inom AntiqvitetsCollegium (efter 1692 kalladt -Antiqvitets-Archivum) af Hadorph, Örnhjelm, Peringskjöld m. fl. företogos till granskning och afskrifning, hvarigenom ny riktning gafs åt Svenska häfdeforskningen, förbisågos icke sigillernas stora vigt och betydelse för denna forskning. Redan den lärde Johan Schefferus ådagalade i sin skrift »De antiqvis verisque Regni Sveciæ Insignibus», tryckt år 1678, hvilka värderika upplysningar af dem kunna hemtas, ehuru de teckningar han meddelat icke alla kunna anses fullt tillförlitliga. Antiqvitets Kollegiets ursprungliga stat upptog, bland andra tjenstemän, äfven Ritare och Formsnidare, hvilka, jemte antagna extra ordinarie biträden, sysselsattes att afteckna och i trä skära icke blott runstenar, grafstenar, mynt och andra forntidens minnesmärken, utan äfven sigiller från medeltiden. Af qvarvarande räkenskaper och andra handlingar ser man att sådana ritades af Peter Lang, Paul Ludvig Landsberg (adlad Lejonsparre), Sven Birckenius, Johan Bergman, Thomas Campanius Holm, Christian Ehrenhoff, Jakob Wendelius m. fl. samt skuros i trä af Johan Tunberg, Jöns Pullin, Philip Thelott d. y., Bengt Börielsson, Sven Balck, Jakob Wendelius m. fl. Äran för dessa arbeten tillkommer i första rummet den verksamme Riksantiqvarien, Kanslirådet Johan Peringskjöld, sjelf skicklig tecknare, († 1720) och hans flitige biträdare, ritaren Thomas Campanius Holm. En del af nämnda sigillritningar utfördes under de afskrifna dokumenterna, hvaraf en betydlig samling gick förlorad vid slottsbranden i Stockholm 1697. Några prof deraf finnas likväl ännu qvar i en afskriftssamling i imperial folio format, vanligen kallad Hadorphs stora Copiebok, hvilken, under signaturen E. 73-80, förvaras i Kongl. Witterhets Historie och Antiqvitets Akademiens archiv. De flesta sigillerne afritades dock särskildt, för att skäras i trä. En stor mängd af sådana skurna träklossar förvarades i Antiqvitets Archivet och sedan, efter dess upplösning, bland den nyssnämnda Akademiens samlingar till år 1802, då de, med få undantag*), förstördes i en eldsvåda, som öfvergick Wrangelska palatset eller s. k. Kungshuset på Riddarholmen.

Dessa träsnitt synas icke hafva blifvit utförda för annat ändamål, än att användas som upplysande bidrag till de genealogiska och biografiska undersökningar, hvarmed många af den tidens häfdeforskare, och i synnerhet Peringskjöld, med förkärlek sysselsatte sig. Upplysande med afseende på sigillteckningarnes begagnande för detta ändamål äro hans tryckta arbeten: »Monumentorum Sveo-Gothicorum Liber Primus, Uplandiæ partem primariam Thiundiam continens» (1710) och >>Monumenta Ullerakerensia cum Upsalia Nova illustrata» (1719) samt hans »Ättartal för Swea och Götha Konunga Hus, Efter trowärdiga Historier och Documenter i vnderdånighet vpräknadt», utgifvet efter hans död af sonen Johan Fredrik Peringskjöld år 1725. Till grund för det sistnämnda arbetet har, hvad sigillerna angår, legat en med Johan Peringskjölds egen hand skrifven samling: »Sigilla et Inscriptiones Illustrissimorum quondam SveoGothicorum Regum atque Reginarum ex authenticis autographis sive Diplomatibus», hvilken, sedan den, jemte en annan handskrift af samma författare: »Konunga-Tal eller Förteckning på Swea och Götha Rikes Konungar och Drottningar med theras gamla Minningsmerken, vti Runoritningar, Mynt, Sigiller, Skiöldar och Grafstoder, framstälte», kommit i Vinhandlaren D. G. Neschers händer och af honom tillökt med åtskilliga äldre teckningar blifvit inbunden och försedd med gemensam titel: »>Sweriges Regenters, samt Deras Höga Anhörigas Minnes-Märken», år 1828 jemte Neschers öfriga boksamling inköptes till Kongl. Bibliotheket. Peringskjölds öfriga biografiska samlingar, uppfyllda af sigillteckningar, dels originalritningar, dels träsnitt, förvaras i Riksarchivet. Bland dessa må här endast anföras de vigtigaste och omfångsrikaste: 1:0) (Sign. F. h. 16) »Svea och Götha Rikens Jarlar och Furstar eller Riksens

*) Kanslirådet J. G. Liljegren lät taga några aftryck af dessa öfverblifna, till en del af elden skadade träklossar (deribland 32 sigillteckningar) på 9 ark i folio, försedda med tryckt titel: »Fornlemningar. Träsnitts-Aftryck ur de af Kongl. Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Academien vårdade Samlingar”, utan år och tryckort, att utdelas åt vänner och samlare.