SVENSKA SIGILLER FRÅN MEDELTIDEN. UTGIFNA AF BROR EMIL HILDEBRAND. FÖRSTA HÄFTET. STOCKHOLM, 1862. 929.8 F45445 De upplysningar våra urkunder från medeltiden, samlade och utgifna i Svenskt Diplomatarium, erbjuda historieforskaren, kunna icke anses fullständiga, förr än de vid originaldokumenterna fästade sigillerne blifvit i trogna afbildningar allmängjorda. Dessa äro af stor vigt, icke blott för pröfningen af dokumenternas äkthet, utan äfven för lösningen af mången historisk tvistefråga. Framför allt erbjuda sigillerne rika och tillförlitliga materialier åt den, som söker kunskap om enskilda i vår historia framstående personer och deras slägtförbindelser, hvilka, särdeles under medeltiden, mäktigt inverkat på Sveriges och Svenska folkets öden. Men våra medeltidssigiller hafva derjemte ett sjelfständigt värde såsom upplysande fornlemningar från ett af de vigtigaste tidsrummen i kyrkans, samhällsbildningens, konstens och allmänna kulturens historia inom fäderneslandet, så mycket högre att skatta, som dessa fornlemningars ålder kan, i de flesta fall, med full visshet bestämmas. Ordnade i lämpliga serier, med iakttagande af kronologisk följd, låta de oss, steg för steg följa konstens och smakens utbildning och vexlingar. Vi finna der, för olika tider, åskådliga och tillförlitliga framställningar af konungamaktens och andra myndigheters insignier, af chevaleriets prakt och i allmänhet af drägter, vapen och rustningar, af ornamenter och architektur, af kristendomens symboler och uppfattningen af dess lärosatser. Till heraldikens studium lemna våra sigiller vigtiga bidrag, hittills okända eller föga begagnade af de män, som åt denna vetenskapsgren egnat sina forskningar. Särskildt blifva dessa iakttagelser i kulturhistoriskt afseende upplysande, om man jemför samtida sigillarbeten från andra länder. Att vårt fädernesland icke förlorar på en sådan jemförelse, måste hvarje fördomsfri kännare medgifva. Mången torde ock på grund af en sådan granskning finna sig föranlåten att frångå eller åtminstone i betydlig mån begränsa den af gammalt inpräglade föreställningen om medeltidens barbari. De vexlingar i kultur och konst våra sigiller antyda, stå naturligtvis i sammanhang med allmänna förhållanden inom kyrkan och de öfriga Europeiska samhällena; men härvid företer sig likväl åtskilligt för vårt land egendomligt, hvars förklaring är att söka i vår historia. Man kan derför med skäl påstå, att våra sigillers beskaffenhet, till en viss grad, angifver skiftningarne äfven i landets och folkets ekonomiska och politiska tillstånd under olika perioder af medeltiden. Det skulle vara för tidigt att här söka anföra bevisen för detta påstående. Om det arbete, hvars början med detta häfte framlägges, kommer att fullständigt utföras, torde dessa bevis falla en hvar i ögonen. Bruket af sigiller inkom hos oss med kristendomen, dock icke förr än den nya läran hunnit allmännare utbreda och rotfästa sig i landet samt genomtränga eller omgestalta dess inre förhållanden. Det ligger mer än ett och ett halft århundrade mellan Olof Skötkonungs dop och den tid, då våra första sigiller visa sig. Väl är det möjligt att sådana något tidigare varit hos oss begagnade, fastän de icke blifvit åt efterverlden bevarade; men de inhemska dokumenter vi ega i behåll från 12:te århundradet, bära så tydligt vitne om en nybörjande kultur, att man icke är berättigad att synnerligen långt, utöfver hvad vi med visshet känna, tillbakaflytta den tidpunkt, då bruket af skriftliga dokumenter och följaktligen äfven af sigiller kan anses hos oss hafva tagit sin början. |