Föreståndare och Höfwidtzmänn i Sverike, i sin ordning vpstälte, och med theras gamla Skiöldar och wapn påklädde»; äfven med kortare titel: »Furstlige Minnen»; med infästade sigillteckningar. 2:0) (Sign. F. h. 17) »Characteres Per Regnum Sveo-Gothicum Illustrium Heroum Procerum ac Consiliariorum Restaurati, a temporis injuria vindicati, atque Insignibus suis redimiti: Eller Swea Rikes Konglige Rådh och Ridders-Männ, Med Andra sina Höga Embetens Förvaltningar, sampt Uhrgambla Härkomst och Bedriffter, Nest Hwar och Ens Särskilte Sköld och Wapen, Ifrån Seculo Octavo till desse tijder» etc., med afseende på de talrika sigillteckningarne den vigtigaste bland dessa samlingar. De biografiska uppgifterna, som Lörja med Konung »Björn den 3:djes» Rådgifvare Lagmannen i Westergötland Lumber och Höfdingen i »Sveriges hufvudstad Björköö» Hergeir samt fortgå till och med några af Kon. Carl XII:s Radgifvare, äro i allmänhet temligen knapphändiga. Det första sigillet är Ärkebiskop Stephans. 3:0) (Sign. F. h. 29) »Illustrium Virorum Tomus Imus Eller then Förste Dehlen af Förnämlige Män til sine Namn och Wapen Efter trowärdige bref och handlingar antecknade», en mycket stor volum med utförligare uppgifter om personerna och med handritade sigiller i bräddarne. 4:0) (Sign. F. h. 19) Satrapa Sveo-Gothici sive Provinciarum et Arcium Gubernatores ac Præfecti successive per aliqvot secula concinnati: Höfwidzmänn och Ståthållare öffwer Swea och Götha Rikens underliggiande Lähn och Höfdingedömen, Städer och Slott» etc., ordnade efter orterna, med vapensköldar i mindre skala tecknade. 5:0) (Sign. F. h. 20) Iudices Provinciales atque Territoriales per Sveciam Gothiam ac Finlandiam redivivi, Tribunalibus vel Foris suis competentibus restituti, atque Insignibus, Rebusque memoratu dignis illustrati: Lagmann och Häradzhöfdingar uthi Swea och Götha Riketz underliggiande Landskaper och Härader» etc., med dels på bladen handritade, dels infästade teckningar och träsnitt. 6:0) (Sign. F. h., 21) Fasti Consulares, sive, Hujus Regni Urbium Magistratus secundum seriem annorum et rerum circa ipsos memorabilium consignati: Borgmestare och Radh i Städerne, Med några hundrade Åhrs Tijderäkning och åtskillige märkeligheter antecknade», med infästade teckningar af städernas sigill. Af mindre vigt i sphragistiskt afseende är Peringskjölds äfven i Riksarchivet förvarade samling (Sign. F. h. 15): »Prosopographia Sacratissimorum Regum Sveo-Gothicorum Restituta, Epigrammate donata, Exegesi Svecana illustrata, et Effigibus exornata: Eller Swea och Götha Konungars och Regenters Lefwerne och Regering, Af dhe äldste Monumenter och troowärdigste Historier vthdragen och korteligen beskrefwen Med sannfärdige, effter gambla Rijtningar och Original aftagne Billder i Kopparstick beprydde och utharbetade». Här finnas blott få sigill, men deremot en följd af Svenska Konungars ritade bröstbilder, hvilka, ehuru de äro allt annat än »sannfärdige», hafva blifvit kopierade af gravören Hedlinger på hans bekanta medaljserie öfver Sveriges Konungar. En likartad samling, på samma ställe (Sign. F. h. 14), med titel: »Prosopographia Serenissimarum Reginarum Sveo-Gothicarum» etc. saknar helt och hållet sigillritningar. Åtskilliga af de i trä skurna sigillerna hafva blifvit begagnade i den af A. A. von Stiernman utgifna Biskopens Petri Andrea Nigri eller Swarts Historia om De forna Westerås Stifts Biskopar», Stockholm 1744. En stor del af dessa genom Antiqvitets Archivets försorg utförda sigillritningar och träsnitt hafva, med alla sina förtjenster, ett väsentligt grundfel, att de stundom innehålla mera än hvad ritaren sett på originalen, utan att sådant alltid på teckningen antydes. Man älskade icke fragmentariska afbildningar och företog sig derför att på fri hand utfylla hvad som på originalet gått förloradt. Om ån det må medgifvas att dessa kompletteringar i många fall äro med god urskiljning gjorda, blifver dock en naturlig följd af ett dylikt förfaringssätt att sådana ritningar kunna vara vilseledande, hvilket äfven erfarenheten ofta bekräftat, och derför måste med varsamhet begagnas. Längre fram på 1700-talet, sedan det efter Peringskjölds död länge afbrutna arbetet med pergamentbrefvens afskrifvande blifvit med berömlig flit och omsorg återupptaget af halfbröderna Nils Reinhold Brocman och Johan Adolf Stechau, blefvo nya sigillritningar inom Antiqvitets Archivet utförda. En betydlig samling af sådana ritningar träffades bland de s. k. Gustavianska papperen, då dessa, hvilka hade blifvit öfverlemnade till Upsala Universitets bibliothek, femtio år efter Konung Gustaf III:s död öppnades. Dessa ritningar, utförda på qvartblad, med ett sigill på hvarje blad, hvilka bilda ett drygt qvartband och nu förvaras i nämnda bibliothek, hade sannolikt blifvit upplemnade att förevisas Konungen, måhända i afsigt att erhålla anslag till deras utgifvande, och derefter fatt, utan vidare granskning, åtfölja Konungens papper i förvaringskistorna. Ett mindre förråd af fullkomligt likartade teckningar, utförda i samma manér och med öfverskrifter af samma hand, förvaras pa Kongl. Bibliotheket och i K. Witterhets Historie och Antiqvitets Akademiens samlingar bland andra qvarlefvor från det fordna Antiqvitets Archivet. Hvems denna hand varit har jag ännu icke lyckats upptäcka, men att ritningarne tillkommit genom de nämnda båda brödernas försorg, med biträde af den berömde tecknaren C. G. G. Hilfeling eller måhända den vid Archivet som Ritare anställde O. Rehn, synes på goda skäl kunna antagas. Äfven dessa ritningar, ehuru prydliga för ögat, sakna värdet af fullkomlig trohet. Med fästadt afseende på sigillernas betydelse för fäderneslandets kultur- och konsthistoria, har författaren af »Svenska kyrkans Historia», nu mera Ärkebiskopen Dr Henrik Reuterdahl, till 2:dra bandets 1:sta häfte af nämnda arbete (tryckt 1843) fogat ett särskildt bilang »Om de äldsta Svenska Sigillerna», åtföljdt af fem plancher upptagande ett urval af 55 bland vara äldsta sigiller intill medlet af 13:de århundradet, tecknade efter originaler, förvarade i Riksarchivet, och lithograferade af Ritmästaren vid Lunds Universitet M. Körner. I texten lemnas beskrifning på sa väl sigillen som de dokumenter, vid hvilka de äro fästade. Ritningarne äro med omsorg utförda. De mindre väsentliga olikheter, hvarigenom en och annan deribland skiljer sig från de af mig utgifna, ega en naturlig förklaring deri att jag haft tillfälle jemföra och för ritaren framlagga flera, till en del fullständigare, exemplar af samma sigill. Denna afhandling eger ett särskildt värde såsom första försöket i vårt land att ur vetenskaplig och specielt kulturhistorisk synpunkt behandla Svenska sphragistiken. Då Riksantiqvarien, sedermera Kanslirådet Johan Gustaf Liljegren började utgifvandet af Svenskt Diplomatarium, hvars första band utkom 1829, hade han för afsigt att bifoga sigillplancher, till hvilka han ock i början af detta band, till och med ar 1224, meddelat hänvisningar under de aftryckta originalbrefven. De teckningar han för detta ändamal hade latit besörja, till en del kompletterade efter ofvannämnda i Peringskjölds samlingar förvarade äldre ritningar och träsnitt, utfördes i lithografi, 7 qvartplancher, hvaraf endast en dubbelplanch, Tab. I och II, langt senare aftrycktes. Den blef dock aldrig utgifven. Af de öfriga fem plancherna togos endast nagra profafdrag. Härmed afstannade detta företag, hufvudsakligen på grund af den betydliga kostnad dess fullföljande skulle hafva medfört. De nämnda proftrycken lemna, både i afseende på plan och det artistiska i utförandet, atskilligt att anmärka, hvarför det torde böra anses som en fördel att arbetet icke vidare fortsattes. Sedan jag, efter Liljegrens död 1837, öfvertagit utgifvandet af Svenskt Diplomatarium, som af honom blifvit fullföljdt till och med år 1310, kunde icke blifva fråga om sigillritningars bifogande, da sådana saknades vid de redan utkomna två första banden. Dessutom qvarstodo för mig samma hinder som förut, brist på medel till kostnadens bestridande och brist pa dugligt artistiskt biträde. På det likväl de upplysningar, som af dylika ritningar skulle kunna hemtas om personer och slägter, icke måtte för forskaren helt och hållet gå förlorade, företog jag mig i Diplomatariets fortsättning att under aftryckta originaldokumenter i korthet beskrifva de qvarvarande sigillerna. Först efter flera árs förlopp lyckades jag finna en artist, Herr Carl Fredrik Lindberg, som förenade hog för arbeten af denna art med ovanlig skicklighet, efterhand betydligt uppöfvad genom aftecknande af en stor mängd fornsaker i Statens Historiska Museum. För att med detta biträde få våra medeltidssigiller på ett ändamålsenligt sätt afritade, beviljade Rikets Ständer vid riksdagarne 1851 och 1854 en årlig summa af 200 Riksdaler Banko, hvilken, ställd till Kongl. Witterhets Historie och Antiqvitets Akademiens disposition, utgick från och med år 1852 till och med 1857, således under sex år, med tillsammans 1200 Riksdaler Banko. Mot ersättning af dessa medel har Hr Lindberg under mina ögon aftecknat nära 1500 sigill. Uppå Kongl. Maj:ts nådiga proposition anvisade Rikets Ständer vidare, under 1858 års riksdag, för en gang, en summa af 6000 Riksdaler Riksmynt, att användas till utgifvande af dessa sigillritningar samt ett annat likaledes förberedt planchverk öfver fornsaker och andra märkvärdigheter i Statens Historiska Museum. Ehuru sålunda genom Kongl. Maj:ts och Rikets Ständers välvilja det största hindret för sigill ritningarnes utgifvande blifvit undanröjdt, mötte likväl detta företag ännu betydliga och till en del oförutsedda svårigheter. Försök gjordes med gravering både i koppar och på sten, men måste af flera skäl öfvergifvas, framför allt med afseende på den dryga kostnaden. Underhandling öppnades äfven med lithografer i främmande länder, men utan framgång. Till sist blefvo dock alla hinder, utan behof af utländskt biträde, öfvervunna genom Gravören Philip Henrik Mandels lyckade försök att medelst fotografi öfverflytta Lindbergs ritningar på sten och så fixera dem, att de kunna i vanlig lithografisk press aftryckas. Fördelarne af denna uppfinning äro icke blott betydlig nedsättning af kostnaden utan äfven den fullkomligaste trohet i teckningarnes återgifvande. Visserligen kunna de på detta sätt gjorda aftrycken icke fullt återgifva originalritningarnes skarpa teckning, särdeles i mycket fina detaljer; men denna olägenhet motväges af andra fördelar, hvilka icke skulle kunnat vinnas, om ritningarne måst med penna eller grafstickel å nyo kopieras. Vid sigillernas afbildande har jag gjort till hufvudregel för mig och artisten, att icke teckna mera än hvad vi kunnat tydligen se på originalerna, och att så troget som möjligt återgifva icke blott figurer och inskrifter, utan äfven sjelfva karakteren i arbetet. Emedan sigillerne vanligen äro mer eller mindre brutna och ofullständiga, har jag uppsökt flera exemplar, om sådana funnits, för att erhålla afbildningen så fullständig som möjligt. De sålunda, stundom efter ett stort antal exemplar, utförda och kompletterade ritningarne har jag med största noggranhet jemfört med originalerna och kan således ansvara för deras fullkomliga öfverensstämmelse. Med undantag för några fà, nu mera blott i obetydliga fragmenter bevarade sigill, hvilka undantag på sina ställen i texten blifvit anmärkta, har jag icke ansett tillbörligt att komplettera ritningarne efter äldre teckningar, hvilkas otillförlitlighet redan här ofvan blifvit anmärkt. Forskaren skall utan tvifvel vara bättre belåten med en ofullständig teckning, på hvars trohet han kan lita, än med en fullständig, i hvilken större eller mindre del kunde misstänkas vara efter egna eller andras gissningar, och således möjligtvis felaktigt, utfylld. I den tryckta texten har jag vid sigillbeskrifningen, när sådant kunnat ske, förslagsvis, stundom efter äldre teckningar, utfyllt de ofullständiga inskrifterna, likväl alltid så, att de ord eller bokstäfver, som nu mera icke på originalen finnas i behåll och således icke heller på ritningen utförts, blifvit insatta mellan hakar eller så kallade klammer. På det dessa inskrifter måtte blifva redigare och för läsaren lättfattligare, hafva alla ordförkortningar blifvit genom tillsatta punkter utmärkta. Originalens, på plancherna noga återgifna interpunktering, hvilken i allmänhet tillkommit endast för sirats skull eller för att fylla något tomrum, och som till en del icke skulle kunnat med vanliga boktryckstyper återgifvas, har jag deremot i texten utelemnat. För hvarje sigill uppgifves, genom citat af N:r i Svenskt Diplomatarium, under hvilka originalbref det, mer eller mindre fullständigt, finnes i behåll. I öfrigt har jag ansett texten böra hufvudsakligen inskränkas till sådana upplysningar, som endast genom granskning af originaldokumenterna och sjelfva sigillerna eller äldre ritningar kunna inhemtas. Att meddela utförliga biografiska uppgifter eller ingå i genealogiska och heraldiska undersökningar, för att styrka eller gendrifva äldre förslagsmeningar eller framställa nya sådana i afseende på familjenamn, slägtledningar m. m., skulle hafva medfört stor vidlyftighet, och hade i mer än ett afseende varit olämpligt i ett arbete, hvilket kan anses som ett supplement till Svenskt Diplomatarium, och i denna egenskap endast har till bestämmelse, att, i likhet med den tryckta urkundsamlingen, erbjuda säkra materialier till sjelfständig pröfning och tolkning åt en hvar, som vill forska i fäderneslandets häfder eller i historiens hjelpvetenskaper. Ehuru, enligt planen för arbetet, endast Svenska sigiller upptagas, har dock ett och annat främmande, hvars egare intager ett mera framstående rum i vår historia, fått medfölja. Då dokumenter rörande Skåne och andra provinser, hvilka icke alltid lydt under Svenska kronan, ingå i Svenskt Diplomatarium, har jag icke heller bordt här utesluta de sigiller, som under sådana dokumenter förekomma, fastän egarne icke i egentlig mening varit Svenskar. Likväl har jag bland dessa stannat vid ett urval af sådana, som antingen genom egarnes personlighet eller med afseende på innehållet och arbetet ansetts ega ett större värde. Sådana, om man så vill, främmande sigill äro ofta af historisk vigt och det kan i mer än ett afseende vara upplysande att jemföra dem med de rent Svenska. För att vinna redigare och fullständigare öfversigter af olika samhällsklassers sigill, och äfven med fästadt afseende på dessas form och beskaffenhet, har jag funnit nödigt att indela sigillritningarne i tre hufvudklasser eller Serier med underafdelningar, på sätt som följer: I. FÖRSTA SERIEN. KONGLIGA OCH FURSTLIGA PERSONER. II. ANDRA SERIEN. ANDLIGA PERSONER OCH MYNDIGHETER, upptagna i följande underafdelningar: a) Ärkebiskopar och Biskopar (personliga och embetssigill). b) Kapitel vid domkyrkorna. c) Klosterföreståndare och Klosterkonvent. d) Enskilda Prester och Klosterbröder. III. TREDJE SERIEN. FRÄLSEMÄN MED FLERA ICKE ANDLIGA ENSKILDA PERSONER OCH OFFENTLIGA MYNDIGHETER, med underafdelningar: a) Frälsemän och andra förnämliga män. b) Qvinnor, som icke tillhöra 1:sta Serien eller 2:dra Seriens underafdelning e). c) Offentliga Myndigheter, sasom Städer, Landskaps- och Socken-menigheter, Gillen m. m. d) Enskilda personer af borgarestandet m. fl., som icke tillhöra första underafdelningen. Inom hvarje Serie och dess underafdelningar upptagas sigillerne i kronologisk följd under det år de första gången förekomma. Det är således visserligen möjligt att ett och annat sigill kan hafva varit tidigare begagnadt, fastän det icke blifvit till vår tid bevaradt, men häraf stores icke i någon väsentlig mån den kronologiska ordningen. Nummerordningen fortgar oafbrutet inom hvarje Serie, utan afseende på dess underafdelningar. Texten har blifvit tryckt särskild för hvarje Serie och med särskild paginering, på det att den, som så vill, må kunna lâta binda hvarje serie för sig med tillhörande text och plancher. Det nu utkommande första häftet upptager våra äldsta sigiller intill slutet af 13:de århundradet, med uteslutande endast af några få fragmenter, som icke kunnat gifva någon upplysning om sigillets innehåll, samt ett och annat presterligt sigill, som endast genom inskriften skiljer sig från andra här intagna. Denna utförlighet har jag trott vara nödig, för att kunna gifva en fullständig öfversigt af den Svenska sphragistiken under den äldsta tiden. I det följande torde något strängare urval böra göras, då en del obetydliga personers sigill, utan märkvärdighet så väl i afseende på egaren som innehållet, böra uteslutas. De sigiller, som i detta första häfte finnas afbildade, tillhöra originaldokumenter, förvarade i Svenska Riksarchivet, med undantag af tvenne, som erhållits från Grefliga Braheska bibliotheket på Skokloster. Ett par teckningar hafva i någon mân blifvit kompletterade efter gipsafgjutningar tagna på originalsigiller i staden Lybecks Radsarchiv. Ett stort antal ritningar äro redan färdiga för arbetets fortsättning, hvilken, om helsa och krafter fortfara, skall företagas, så snart medel till utgifningskostnadens bestridande finnas att tillgà. Stockholm den 22 October 1862. BROR EM. HILDEBRAND. 1:a Serien. Planchen 1. 1164-1167. [SIGILLVM] 1. Konung Carl Sverkersson. Šv. Dipl. N. 51 (Sveriges äldsta originaldokument). H[IC] 2. Samma Komung Carls kontrasigill. 1167-1185.. 3. Konung Knut Eriksson. [+ SIGILLV DII GRA [KANVITI SVEORUM REGIS. Konungen, med krona och mantel kastad öfver axeln, liljespira i högra och riksgloben i venstra handen, sitter på sin thron. Sv. Dipl. N. 63, 66, 69, alla odaterade. Utan kontrasigill. Fullständig inskrift i Peringskjölds Attartal, p. 56. 4. Samma Konung Knuts större sigill. Af inskriften återstår endast begynnelse- och slutorden: SIGILL[VM] och [R]EGIS. Konungen, med krona, mantel hopfästad genom ett smycke, liljespira och riksgloben, sitter på sin thron. Sv. Dipl. N. 64, 65, 68, 113, alla odaterade, utom det sista brefvet, hvars datering (1199) likväl är oriktig och sannolikt bör vara 1191. Utan kontrasigill. Peringskjöld, Ättartal, p. 56, har inskriften fullständig: SIGILLVM DEI GRACIA etc. som på N. 3; men att denna blifvit gissningsvis utförd är så mycket säkrare, som bland hans ofullständiga originalritningar finnas två olika förslag till inskrifter. Peringskjöld anser korset på underklädnaden häntyda på det broderskap Konungen, enligt Sv. Dipl. N. 64, vunnit hos munkarne i Juleta. Sannolikt är det mindre, sämre arbetade sigillet det äldsta. Af brefvens ordning i Sv. Dipl. vill det synas att Konungen omvexlande nyttjat båda sigillen; men då alla brefven, utom det sista, äro odaterade, torde man kunna antaga, att de som äro försedda med det mindre sigillet äro tidigare utgifna, och således bórdt ingå före dem, som med det större och bättre arbetade sigillet blifvit beseglade. 1180-1202. 5. Birger Bengtsson (Brosa), Sveriges Jarl. SIGILLVIM BYRGERI DIVCIIS SVEORVM. Jarlen, i ringpansar, kullrig hjelm med nässkena, sköld prydd med en lilja, och lyftadt svärd i hand, sitter på en galopperande häst. Sv. Dipl. N. 823, odateradt. Utan kontrasigill. Fullständig teckning i Peringskjölds Attartal, p. 42. Bland hans samlingar, under titel >>Furstlige Minnen», i Riksarchivet finnes likväl en originalritning, som visar att på hans tid sigillet varit lika ofullständigt som nu. 1:a Serien. Planchen 2. 1210-1216. 6. Konung Erik Knutsson. Konungen sittande, med krona, spira och riksglob. Numera återstår endast det mörkare tecknade midtstycket. Allt det öfriga, jemte inskriften (SIGILLVM ERICI D. G. REGIS SVEORVM), är hemtadt från Peringskjölds originalteckning, återgifven i träsnitt i hans Attartal, p. 57. Sv. Dipl. N. 137, odateradt. Då Peringskjölds ritning gjordes, fanns af originalet föga mer i behåll, än nu, men han uppgifver sig hafva följt »en gammal afritning». När eller af hvem denna blifvit gjord upplyses icke. Att den, åtminstone till någon del, uppgjorts på fri hand, torde kunna antagas. -Med kontrasigill (N. 7). 7. Samma Konung Eriks kontrasigill. Med inskrift på Peringskjölds ritning: (CLIPEVS ERICI D. G. REGIS SVEORVM). Två mot hvarandra gående, krönta lejon med framvända hufvud. Sv. Dipl. N. 137, på baksidan af N:o 6. Om detta gäller allt hvad vid N. 6 blifvit anmärkt. Den teckning Joh. Schefferus bifogat sin afhandling De antiquis verisque Regni Sveciæ Insignibus, Tab. G, N. XXVIII, visar tydligt att redan da detta arbete utgafs (1678) endast funnits ett obetydligt fragment af detta sigill. |