intagit sitt slägtvapen eller nyttjat detta ensamt. Kapitlens sigill innehålla domkyrkans skyddspatron eller symboler af kyrkans maktfullkomlighet. Förnämligare lekmän förde vanligen i sigillet en sköld med egarens eller slägtens vapenbild, utförd efter tidens heraldiska regler, hvilka hos oss varit kända och iakttagna långt förr än ridderskap och frälse i egentlig mening voro i vårt land införda. I äldre tid saknas dock stundom skölden. Någon gång finner man att en person ombytt sköldemärke och således på olika tid i sina sigiller fört olika vapenbilder. I skölden äro stundom vissa delar särskildt utmärkta medelst fina streckar, rutor eller punkter, hvarmed utan tvifvel antydes att dessa partier varit med olika färger målade på den sköld, som hörde till egarens rustning; men för ingen del kunna dessa olika slag af skuggningar anses beteckna vissa bestämda färger, emedan, som hvar man vet, bruket att för detta ändamål använda punkter eller dragna linier m. m. uppkom under långt senare tid. I den mån lyxen tilltog blef det sed att öfver skölden anbringa en hjelm, utsirad med fjädervippor, fanor, horn eller andra så kallade klenoder. En och annan frälsemans sigill innehåller endast en sådan hjelm, utan vapensköld, eller till och med endast en namnbokstaf. Städerne hafva i sina sigill ett helgon, en byggnad, ett djur eller annan figur, antagen som stadens märke. Ett torn eller en borg antyder att staden varit befäst eller anlagd vid ett fäste. Enskilda personer af borgerskapet föra i sigillet ett bomärke, stundom insatt i en sköld, eller någon figur syftande på egarens handtverk. Man finner äfven i borgares sigill någon gång en sköld med heraldiska figurer, måhända antydande egarens härstammande från någon patricisk borgarefamilj i Tysklands större städer, eller ock sjelftagen, efter exemplet af dessa yrkesbröder. Qvinnornas sigiller vitna om vacklande smak, både i afseende på form och innehåll bildade efter mönstret af så väl lekmännens som de andligas sigill, stundom upptagande fäderneslägtens eller mannens vapensköld.

namn.

Sigillernas inskrifter, innehållande egarens namn och stundom äfven titel, någon gång i nominativ, men vanligare i genitiv form, äro satta kring kanten och börja, efter medeltidens sed, merendels med ett likarmadt kors. Undantagsvis förekommer, såsom redan blifvit anmärkt, ett bibelspråk i stället för I ett och annat sigill har äfven på fältet blifvit insatt ett bibelord, en bön, en namnbokstaf eller dylikt vid figurerna. Någon gång har händt, att man i en länge begagnad sigillstamp låtit ytterligare ingravera något tillägg. Ett märkligt exempel i detta afseende erbjuder Konung Magnus Ladulås's sigill (Se anm. vid N. 29 i 1:sta Serien; jfr äfven 3:dje Serien N. 117). Bokstäfverne äro i äldre tid alltid Romerska uncialer eller s. k. versaler, stundom med inblandning af en och annan bokstaf af Gotisk form. I slutet af 14:de århundradet började, i sammanhang med graveringskonstens och smakens förfall under utländskt inflytande, äfven den osköna och svårlästa Tyska minuskelskriften användas i sigillerna, och blef under följande seklet ännu mera allmän.

Förnämligare personer begagnade i äldre tid ofta dubbla sigill, d. v. s. på hufvudsigillets baksida ett anbragdt s. k. kontrasigill. Konungars och andra lekmäns kontrasigill innehålla vanligen egarens vapensköld och kallas derför stundom i omskriften »clipeus». De andlige använde merendels som kontrasigill något sigill, som de förut i en lägre tjenstegrad begagnat. Ärkebiskopar och Biskopar hafva dock vanligen för detta ändamål nyttjat ett personligt eller ett för stiftsstyresmannen allmänt embetssekret. Kontrasigillet, som i de flesta fall är mindre än hufvudsigillet, benämnes icke sällan >>Secretum» och användes stundom ensamt, när det större sigillet antingen icke hunnit blifva färdigt eller icke varit till hands. Ordet »>Secretum» förekommer dock äfven i inskriften på större sigill, omvexlande med den vanligare benämningen >>Sigillum», och kan således icke anses i allmänhet beteckna ett för något särskildt bruk bestämdt sigill. Någon gång finner man kontrasigiller utan omskrift, af mycket ringa omfang, hvilka tilläfventyrs varit graverade i platten på en fingerring eller på sigillstampens motsatta smalare ända.

I en tid då skrifkonsten var förbehållen högst få personer, och således egenhändig underskrift af de flesta icke skulle kunnat åstadkommas, utgjorde sigillet det enda medlet att åt ett dokument gifva laga kraft. Det är fördenskull lätt förklarligt att en hvar vid detta sitt »alter ego» fästade stor vigt och sökte åt detsamma gifva ett prydligt utseende. Man finner sålunda att många, både statens och

kyrkans män, efter hand låtit åt sig förfärdiga nya sigill, det ena bättre arbetadt och konstrikare orneradt än det andra. Oftast föranleddes dessa ombyten af egarens förändrade samhällsställning; men icke sällan hafva personer, både i högre och lägre klasser, utan annan känd anledning än praktbegär eller smak för omvexling, skaffat sig nya, prydligare eller åtminstone större sigill. Bland många exempel, som redan i detta första häfte förekomma, må endast anföras Birger Jarls son, Hertig Bengt, hvilken begagnat icke mindre än åtta olika sigill. Denna lyx, betecknande med afseende på tidens smak och de enskilda personernas sinnesart, fortfor länge, ända till medlet af 14:de århundradet, hvarefter hogen för omvexling synes hafva blifvit mindre allmän i den mån graveringskonsten nedsjönk till smaklöst handtverksarbete. Stundom hafva särskilda sigill begagnats, särdeles af Konungarne, för att besegla olika slag af dokumenter. Bland sådana sigill må här endast anmärkas det så kallade »domsigillet» (sigillum ad causas), som af Magnus Eriksson och äfven andra Konungar sattes under räfstethingsdomar och öfriga dokumenter, dem Konungen i egenskap af lagskipningens högste vårdare utfärdat. Likväl iakttogs denna ordning icke alltid så noga, utan man begagnade det sigill, som var till hands, stundom med uttrycklig anmärkning i brefvet att ett annat sigill än det vederbörliga blifvit användt.

Sigillet aftrycktes i vax fästadt omkring det så kallade hänget. Vanligen användes ofärgadt vax, hvilket sedermera genom tidens åverkan gulnat eller blifvit mörkt. Förnämligare och praktälskande personer begagnade stundom, i synnerhet på vigtigare dokumenter, vax af röd eller grön färg. Någon gång lades på en ofärgad vaxklump ett tunnt lager af färgadt vax, hvari sigillet aftrycktes. Längre fram blef det allmänt brukligt att man gjorde en fördjupning i vaxklumpen, hvarigenom bildades en upphöjd vall eller ram, som omslöt och skyddade det i fördjupningen anbragta sigillet. Hänget bestod vanligen af en smal pergamentsremsa, dragen genom brefvets nedra kant, hvilken, för att erhålla mera styrka, merendels uppviktes dubbel; eller ock utklipptes för samma ändamål en eller flera smala remsor ur nedra brefkanten, fasthängande vid ändan. Det sednare bruket infördes hos oss af den i vår kyrkohistoria ryktbare påflige Legaten Biskop Wilhelm af Sabina och fortfor länge, men blef småningom öfvergifvet, sedan erfarenheten lärt att en sålunda utklippt remsa lättare lösrycktes än den, som blifvit dragen genom brefkanten. Till hängen användes icke sällan, särdeles på vigtigare handlingar, knippen af linne- eller silketrådar, af flera färger. Någon gång voro trådarne flätade. Högst sällan begagnades ett smalt väfdt band. Stundom har hänget blifvit deladt för anbringandet af två sigill, eller det ena sigillets hänge fästats inom hänget till ett annat sigill. Ofta finner man ett yngre bref genom sigillremsan hopfästadt med ett äldre, hvars innehåll i det yngre antingen bekräftas eller åberopas. För att skydda sigillerna, insyddes dessa stundom i kapsler af linne eller ylletyg eller ett slags groftrådigt sammet, af olika färger. Dessa tyger och de till hängen använda trådarne äro, lika som sjelfva pergamentet i brefven, i allmänhet af ypperlig beskaffenhet.

Sedan man, efter medlet af 14:de århundradet, småningom började skrifva dokumenter på papper, hvilket, ehuru tjockt och fast, naturligtvis icke egde tillräcklig styrka för anbringande af hängen i nedra kanten, uppkom bruket att trycka sigillet på dokumentets baksida eller på tomrummet nedanför skriften, hvarvid vanligen öfver vaxet lades en tunn papperslapp, på hvilken sigillet intrycktes. På slutna bref fästades sigillet öfver det hopvikta bladets sammanlagda kanter eller på ändarne af smala remsor, som omslöto brefvet och sålunda genom sigillet hopfästades, i hvilka fall detta naturligtvis gick förloradt när brefvet öpnades.

Vid sigillernas underhängande iakttogs en viss rangordning. Efter kongliga personers sigill följde Ärkebiskopens, Biskopars och högre kapitelsledamöters, derefter Riddares, Väpnares och andra stormäns, vidare lägre presters o. s. v. När de beseglande personerne icke voro af alltför mycket olika värdighet, satte brefutgifvaren vanligen sitt sigill antingen främst eller sist efter de öfrigas. Dock blef denna ordning icke alltid strängt iakttagen. Vanligen uppräknas i dokumentet de personer som beseglat detsamma; men det är i äldre tid icke sällsynt att finna flera och andra sigill underhängda än de sålunda angifna. Någon gång har en son begagnat sin faders, en enka sin aflidne mans sigill. Personer, som sjelfve icke ega sigill, anmoda andra personer eller offentliga myndigheter att genom sina

sigillers undersättande bekräfta brefvets innehåll. Äfven frånvarande personers sigill begäras eller utlofvas stundom af brefutgifvaren.

Då våra medeltidsdokumenter i slutet af 17:de och början af 18:de århundradet inom AntiqvitetsCollegium (efter 1692 kalladt Antiqvitets-Archivum) af Hadorph, Örnhjelm, Peringskjöld m. fl. företogos till granskning och afskrifning, hvarigenom ny riktning gafs åt Svenska häfdeforskningen, förbisågos icke sigillernas stora vigt och betydelse för denna forskning. Redan den lärde Johan Schefferus ådagalade i sin skrift »De antiqvis verisque Regni Sveciæ Insignibus», tryckt år 1678, hvilka värderika upplysningar af dem kunna hemtas, ehuru de teckningar han meddelat icke alla kunna anses fullt tillförlitliga. Antiqvitets Kollegiets ursprungliga stat upptog, bland andra tjenstemän, äfven Ritare och Formsnidare, hvilka, jemte antagna extra ordinarie biträden, sysselsattes att afteckna och i trä skära icke blott runstenar, grafstenar, mynt och andra forntidens minnesmärken, utan äfven sigiller från medeltiden. Af qvarvarande räkenskaper och andra handlingar ser man att sådana ritades af Peter Lang, Paul Ludvig Landsberg (adlad Lejonsparre), Sven Birckenius, Johan Bergman, Thomas Campanius Holm, Christian Ehrenhoff, Jakob Wendelius m. fl. samt skuros i trä af Johan Tunberg, Jöns Pullin, Philip Thelott d. y., Bengt Börielsson, Sven Balck, Jakob Wendelius m. fl. Äran för dessa arbeten tillkommer i första rummet den verksamme Riksantiqvarien, Kanslirådet Johan Peringskjöld, sjelf skicklig tecknare, († 1720) och hans flitige biträdare, ritaren Thomas Campanius Holm. En del af nämnda sigillritningar utfördes under de afskrifna dokumenterna, hvaraf en betydlig samling gick förlorad vid slottsbranden i Stockholm 1697. Några prof deraf finnas likväl ännu qvar i en afskriftssamling i imperial folio format, vanligen kallad Hadorphs stora Copiebok, hvilken, under signaturen E. 73-80, förvaras i Kongl. Witterhets Historie och Antiqvitets Akademiens archiv. De flesta sigillerne afritades dock särskildt, för att skäras i trä. En stor mängd af sådana skurna träklossar förvarades i Antiqvitets Archivet och sedan, efter dess upplösning, bland den nyssnämnda Akademiens samlingar till år 1802, da de, med fá undantag*), förstördes i en eldsvåda, som öfvergick Wrangelska palatset eller s. k. Kungshuset på Riddarholmen.

Dessa träsnitt synas icke hafva blifvit utförda för annat ändamål, än att användas som upplysande bidrag till de genealogiska och biografiska undersökningar, hvarmed många af den tidens häfdeforskare, och i synnerhet Peringskjöld, med förkärlek sysselsatte sig. Upplysande med afscende på sigillteckningarnes begagnande för detta ändamål äro hans tryckta arbeten: »Monumentorum Sveo-Gothicorum Liber Primus, Uplandiæ partem primariam Thiundiam continens» (1710) och »Monumenta Ullerakerensia cum Upsalia Nova illustrata» (1719) samt hans »Ättartal för Swea och Götha Konunga Hus, Efter trowärdiga Historier och Documenter i vnderdånighet vpräknadt», utgifvet efter hans död af sonen Johan Fredrik Peringskjöld år 1725. Till grund för det sistnämnda arbetet har, hvad sigillerna angår, legat en med Johan Peringskjölds egen hand skrifven samling: »Sigilla et Inscriptiones Illustrissimorum quondam SveoGothicorum Regum atque Reginarum ex authenticis autographis sive Diplomatibus», hvilken, sedan den, jemte en annan handskrift af samma författare: »Konunga-Tal eller Förteckning på Swea och Götha Rikes Konungar och Drottningar med theras gamla Minningsmerken, vti Runoritningar, Mynt, Sigiller, Skiöldar och Grafstoder, framstälte», kommit i Vinhandlaren D. G. Neschers händer och af honom tillökt med åtskilliga äldre teckningar blifvit inbunden och försedd med gemensam titel: »Sweriges Regenters, samt Deras Höga Anhörigas Minnes-Märken», år 1828 jemte Neschers öfriga boksamling inköptes till Kongl. Bibliotheket. Peringskjölds öfriga biografiska samlingar, uppfyllda af sigillteckningar, dels originalritningar, dels träsnitt, förvaras i Riksarchivet. Bland dessa må här endast anföras de vigtigaste och omfångsrikaste: 1:0) (Sign. F. h. 16) »Svea och Götha Rikens Jarlar och Furstar eller Riksens

*) Kanslirådet J. G. Liljegren lät taga några aftryck af dessa öfverblifna, till en del af elden skadade träklossar (deribland 32 sigillteckningar) på 9 ark i folio, försedda med tryckt titel: »Fornlemningar. Träsnitts-Aftryck ur de af Kongl. Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Academien vårdade Samlingar», utan år och tryckort, att utdelas åt vänner och samlare.

Föreståndare och Höfwidtzmänn i Sverike, i sin ordning vpstälte, och med theras gamla Skiöldar och äfven med kortare titel: »Furstlige Minnen»; med infästade sigillteckningar. wapn påklädde»; 2:0) (Sign. F. h. 17) »Characteres Per Regnum Sveo-Gothicum Illustrium Heroum Procerum ac Consiliariorum Restaurati, a temporis injuria vindicati, atque Insignibus suis redimiti: Eller Swea Rikes Konglige Rådh och Ridders-Männ, Med Andra sina Höga Embetens Förwaltningar, sampt Uhrgambla Härkomst och Bedriffter, Nest Hwar och Ens Särskilte Sköld och Wapen, Ifrån Seculo Octavo till desse tijder» etc., med afseende på de talrika sigillteckningarne den vigtigaste bland dessa samlingar. De biografiska uppgifterna, som börja med Konung »>Björn den 3:djes» Rådgifvare Lagmannen i Westergötland Lumber och Höfdingen i »Sveriges hufvudstad Björköö» Hergeir samt fortgå till och med några af Kon. Carl XII:s Rådgifvare, äro i allmänhet temligen knapphändiga. Det första sigillet är Ärkebiskop Stephans. 3:0) (Sign. F. h. 29) »Illustrium Virorum Tomus I:mus Eller then Förste Dehlen af Förnämlige Män til sine Namn och Wapen Efter trowärdige bref och handlingar antecknade», en mycket stor volum med utförligare uppgifter om personerna och med handritade sigiller i bräddarne. 4:0) (Sign. F. h. 19) Satrapæ Sveo-Gothici sive Provinciarum et Arcium Gubernatores ac Præfecti successive per aliqvot secula concinnati: Höfwidzmänn och Ståthållare öffwer Swea och Götha Rikens underliggiande Lähn och Höfdingedömen, Städer och Slott» etc., ordnade efter orterna, med vapensköldar i mindre skala tecknade. 5:0) (Sign. F. h. 20) Iudices Provinciales atque Territoriales per Sveciam Gothiam ac Finlandiam redivivi, Tribunalibus vel Foris suis competentibus restituti, atque Insignibus, Rebusque memoratu dignis illustrati: Lagmänn och Häradzhöfdingar uthi Swea och Götha Riketz underliggiande Landskaper och Härader» etc., med dels på bladen handritade, dels infästade teckningar och träsnitt. 6:0) (Sign. F. h. 21) Fasti Consulares, sive, Hujus Regni Urbium Magistratus secundum seriem annorum et rerum circa ipsos memorabilium consignati: Borgmestare och Rådh i Städerne, Med några hundrade Åhrs Tijderäkning och åtskillige märkeligheter antecknade», med infästade teckningar af städernas sigill. Af mindre vigt i sphragistiskt afseende är Peringskjölds äfven i Riksarchivet förvarade samling (Sign. F. h. 15): »Prosopographia Sacratissimorum Regum Sveo-Gothicorum Restituta, Epigrammate donata, Exegesi Svecana illustrata, et Effigibus exornata: Eller Swea och Götha Konungars och Regenters Lefwerne och Regering, Af dhe äldste Monumenter och troowärdigste Historier vthdragen och korteligen beskrefwen Med sannfärdige, effter gambla Rijtningar och Original aftagne Billder i Kopparstick beprydde och utharbetade». Här finnas blott få sigill, men deremot en följd af Svenska Konungars ritade bröstbilder, hvilka, ehuru de äro allt annat än »sannfärdige», hafva blifvit kopierade af gravören Hedlinger på hans bekanta medaljserie öfver Sveriges Konungar. En likartad samling,' på samma ställe (Sign. F. h. 14), med titel: »Prosopographia Serenissimarum Reginarum Sveo-Gothicarum» etc. saknar helt och hållet sigillritningar. Ätskilliga af de i trä skurna sigillerna hafva blifvit begagnade i den af A. A. von Stiernman utgifna »Biskopens Petri Andreæ Nigri eller Swarts Historia om De forna Westerås Stifts Biskopar», Stockholm 1744.

En stor del af dessa genom Antiqvitets Archivets försorg utförda sigillritningar och träsnitt hafva, med alla sina förtjenster, ett väsentligt grundfel, att de stundom innehålla mera än hvad ritaren sett på originalen, utan att sådant alltid på teckningen antydes. Man älskade icke fragmentariska afbildningar och företog sig derför att på fri hand utfylla hvad som på originalet gått förloradt. Om än det må medgifvas att dessa kompletteringar i många fall äro med god urskiljning gjorda, blifver dock en naturlig följd af ett dylikt förfaringssätt att sådana ritningar kunna vara vilseledande, hvilket äfven erfarenheten ofta bekräftat, och derför måste med varsamhet begagnas.

Längre fram på 1700-talet, sedan det efter Peringskjölds död länge afbrutna arbetet med pergamentbrefvens afskrifvande blifvit med berömlig flit och omsorg återupptaget af halfbröderna Nils Reinhold Brocman och Johan Adolf Stechau, blefvo nya sigillritningar inom Antiqvitets Archivet utförda. En betydlig samling af sådana ritningar träffades bland de s. k. Gustavianska papperen, då dessa, hvilka hade blifvit öfverlemnade till. Upsala Universitets bibliothek, femtio år efter Konung Gustaf III:s död öppnades. Dessa ritningar, utförda på qvartblad, med ett sigill på hvarje blad, hvilka bilda ett

drygt qvartband och nu förvaras i nämnda bibliothek, hade sannolikt blifvit upplemnade att förevisas Konungen, måhända i afsigt att erhålla anslag till deras utgifvande, och derefter fatt, utan vidare granskning, åtfölja Konungens papper i förvaringskistorna. Ett mindre förråd af fullkomligt likartade teckningar, utförda i samma manér och med öfverskrifter af samma hand, förvaras på Kongl. Bibliotheket · och i K. Witterhets Historie och Antiqvitets Akademiens samlingar bland andra qvarlefvor från det fordna Antiqvitets Archivet. Hvems denna hand varit har jag ännu icke lyckats upptäcka, men att ritningarne tillkommit genom de nämnda båda brödernas försorg, med biträde af den berömde tecknaren C. G. G. Hilfeling eller måhända den vid Archivet som Ritare anställde O. Rehn, synes på goda skäl kunna antagas. Äfven dessa ritningar, ehuru prydliga för ögat, sakna värdet af fullkomlig trohet.

Med fästadt afseende på sigillernas betydelse för fäderneslandets kultur- och konsthistoria, har författaren af >>Svenska kyrkans Historia", nu mera Ärkebiskopen D:r Henrik Reuterdahl, till 2:dra bandets 1:sta häfte af nämnda arbete (tryckt 1843) fogat ett särskildt bihang »Om de äldsta Svenska Sigillerna», åtföljdt af fem plancher upptagande ett urval af 55 bland våra äldsta sigiller intill medlet af 13:de århundradet, tecknade efter originaler, förvarade i Riksarchivet, och lithograferade af Ritmästaren vid Lunds Universitet M. Körner. I texten lemnas beskrifning på så väl sigillen som de dokumenter, vid hvilka de äro fästade. Ritningarne äro med omsorg utförda. De mindre väsentliga olikheter, hvarigenom en och annan deribland skiljer sig från de af mig utgifna, ega en naturlig förklaring deri att jag haft tillfälle jemföra och för ritaren framlägga flera, till en del fullständigare, exemplar af samma sigill. Denna afhandling eger ett särskildt värde såsom första försöket i vårt land att ur vetenskaplig och specielt kulturhistorisk synpunkt behandla Svenska sphragistiken.

Då Riksantiqvarien, sedermera Kanslirådet Johan Gustaf Liljegren började utgifvandet af Svenskt Diplomatarium, hvars första band utkom 1829, hade han för afsigt att bifoga sigillplancher, till hvilka han ock i början af detta band, till och med ár 1224, meddelat hänvisningar under de aftryckta originalbrefven. De teckningar han för detta ändamål hade latit besörja, till en del kompletterade efter ofvannämnda i Peringskjölds samlingar förvarade äldre ritningar och träsnitt, utfördes i lithografi, 7 qvartplancher, hvaraf endast en dubbelplanch, Tab. I och II, langt senare aftrycktes. Den blef dock aldrig utgifven. Af de öfriga fem plancherna togos endast några profafdrag. Härmed afstannade detta företag, hufvudsakligen på grund af den betydliga kostnad dess fullföljande skulle hafva medfört. De nämnda proftrycken lemna, både i afseende på plan och det artistiska i utförandet, atskilligt att anmärka, hvarför det torde böra anses som en fördel att arbetet icke vidare fortsattes.

Sedan jag, efter Liljegrens död 1837, öfvertagit utgifvandet af Svenskt Diplomatarium, som af honom blifvit fullföljdt till och med år 1310, kunde icke blifva fraga om sigillritningars bifogande, dâ sådana saknades vid de redan utkomna två första banden. Dessutom qvarstodo för mig samma hinder som förut, brist på medel till kostnadens bestridande och brist på dugligt artistiskt biträde. På det likväl de upplysningar, som af dylika ritningar skulle kunna hemtas om personer och slägter, icke matte för forskaren helt och hållet gå förlorade, företog jag mig i Diplomatariets fortsättning att under aftryckta originaldokumenter i korthet beskrifva de qvarvarande sigillerna. Först efter flera års förlopp lyckades jag finna en artist, Herr Carl Fredrik Lindberg, som förenade hog för arbeten af denna art med ovanlig skicklighet, efterhand betydligt uppöfvad genom aftecknande af en stor mängd fornsaker i Statens Historiska Museum. För att med detta biträde få våra medeltidssigiller på ett ändamålsenligt sätt afritade, beviljade Rikets Ständer vid riksdagarne 1851 och 1854 en årlig summa af 200 Riksdaler Banko, hvilken, ställd till Kongl. Witterhets Historie och Antiqvitets Akademiens disposition, utgick från och med är 1852 till och med 1857, således under sex år, med tillsammans 1200 Riksdaler Banko. Mot ersättning af dessa medel har Hr Lindberg under mina ögon aftecknat nära 1500 sigill. Uppå Kongl. Maj:ts nådiga proposition anvisade Rikets Ständer vidare, under 1858 års riksdag, för en gång, en summa af 6000 Riksdaler Riksmynt, att användas till utgifvande af dessa sigillritningar samt ett annat likaledes förberedt planchverk öfver fornsaker och andra märkvärdigheter i Statens Historiska Museum. Ehuru sâlunda genom Kongl. Maj:ts och Rikets Ständers välvilja det största hindret för sigill